Om en resa

Ensamheten.
När den kryper på sådär oväntat, ger mig en käftsmäll och skrattar mig rått rakt upp i ansiktet. Det är plågsamt att ligga utsträckt på soffan, måste skynda mig in till mörkret, sängen, ansiktet i kudden och ångesten i magen.

Vad gör man då?

Gråter en skvätt, trär på sig hörlurarna och lyssnar på muntra gubbar så som Nick Cave och Tom Waits, väntar ut känslorna och tomheten. Snusar sönder läppen.
Snart skrattar jag åt hur lättpåverkad jag är.

Två händer håller hårt i varandra, blickar fulla av kärlek och glädje, leenden som bara två älskande kan dela. Sådant som jag inte får uppleva men ser på varenda promenad genom stan.

Men hallå. Jag har min egen hand att hålla, jag kan möta min egen blick i spegeln och älska mig själv minst lika mycket som någon annan.
Tji fick du, tvåsamheten.

Om att komma tillbaka.
Om att komma bort.
Om att komma hem.

Att kliva ur flygplanet på Landvetter och vara omgiven av rågblonda blåögda skandinaver som är väldigt måna om sin personliga sfär och sin rätt att utfärda kritiska blickar, en Pressbyrå-kiosk där jag kunde köpa snus med mitt Visa-kort, en pappa som såg nästan likadan ut som när jag for.
Det kan vara något av det märkligaste jag varit med om, inser jag såhär i efterhand.

Med ett kollapsat tarm-och immunsystem tillbringade jag en vecka i sängen, då och då kravlandes ner till köket för att äta majsgröt och kokt potatis. Besviken på mig själv för att jag inte lyckades se bortom mina fysiska problem och trampa runt på indisk jord i ytterligare en månad, men trots allt ganska lättad över att få vara hemma och bli omhändertagen.

Det tog ytterligare en vecka för att min själ skulle hinna ikapp mig och huvudet att sluta snurra från alla tusentals intryck som behövdes sorteras in i respektive sinneskategori.

Indien känns så avlägset men ändå så nära. Min upplevelse ligger alltid nära mig i hjärtat och i tankarna, och dagligen påminns jag fortfarande om vad jag lärt mig av tre månader på egen hand i ett land så olikt Sverige som man kan komma. Jag blickar tillbaka på mina minnen och de tankar jag tänkte där, tankar som behövde tänkas för att få lite perspektiv på sakernas tillstånd.
Ibland tror jag mig vara en ny människa, men inser att det inte stämmer. Det är bara så att jag är mer utav mig själv.

Om två dagar flyttar jag hem till mitt kära Oslo, min kära sambo och lägenheten. Till livet så som det bör vara, Oslo i ett somrigt Norge, med människor jag tycker om.
Hur blir det i vinter? Jag kommer antagligen att längta bort, längta tillbaka och vilja upptäcka nya platser där solen alltid skiner. Detta ligger dock längre bort i tiden än nästa vinter då sådana extravaganzer kräver ett fett sparkonto vilket jag inte längre har.

Jag saknar friheten i att allt jag behöver ryms i en dammig 40-liters ryggsäck, jag saknar att känna värme från både sol och människors varma leenden, att inte veta var jag kommer sätta ner min fot nästa dag och känna euforin av att vara på väg mot nya städer, upptäckter och vänskaper.

Men gu va de e gött å va hemma. Trots allt.

Efter Cochin blev det Munnar, en ganska trakig och gra liten by dar jag stannade tva dagar. Det fanns massvis med trekking och utflykter att gora, men det var alldeles for dyrt for en ensam person, sa jag fick inte gjort sa mycket dar.
Tva dagar spenderades i Madurai, otroligt hektisk stad och Tamil Nadus hjarta och sjal, som Lonely Planet beskriver det. Trots det eviga tutandet, skrikandet och jaktade manniskor sa trivdes jag anda relativt bra, stora stader skrammer mig inte lika mycket langre.

Klockan fem imorse anlande jag till Pondicherry, gammal fransk koloni pa Indiens ostkust. Hela staden kretsar kring Sri Aurobindo Ashram och "The Mother". Ett Ashram ar ett stalle dar man kan bo och praktisera yoga, meditera och bli spirituellt upplyst.

Tolv timmar har jag spenderat har och nagot otroligt markligt har redan intraffat.
Jag spatserade langsamt langs trottoaren, pa vag for att utforska staden och se vad dagen hade att bjuda pa. En liten man i nystruken vit linneskjorta och prydliga byxor narmar sig mig pa sin skraltiga cykel och fragar mig om jag tycker om yoga. ''Yes absolutely'' svarar jag och mannen berattar att han ar yogainstruktor och undrar om jag ar intresserad av lektioner. ''Yes yes'', och vi blir staende pa trottoaren i gott och val tio minuter, konverserande om ditten och datten. Han visar mig sedan runt i staden och introducerar mig till detta Ashram. Vi ater samosas, dricker kaffe och diskuterar spirituella ting saval som vilken var favoritmat ar. Imorgon ska jag pa yogalektion hos honom och han ska aven ge mig guidning i meditation och Yogi-livsstilen.

Konstigaste dagen hittils i Indien men jag ar inte forvanad. Det ar sadant som hander har.

Precis efter att jag skrivit detta forra, oerhort nedslaende inlagget, gick jag ut pa gatan for att dricka kaffe och vem moter jag? Jo en kille som jag larde kanna i Arambol och som bodde pa mitt guesthouse.

Vi gick och at kakor pa ett engelskt tea house och senare middag pa det mest indiska stallet vi kunde hitta.

Kaka plus te = 150 rs / pers
Middag (ris, fyra olika sorters curry, chapati) = 40 rs / pers

Alskar dessa kontraster i Indien. Ibland kan du promenera langs med en gata och det enda som omgiver dig ar turister, dyra restauranger och relativt rent. Svang runt ett horn och tva minuter senare ar du mitt inne i djupaste hjartat av indiens stadsliv.

Upplyft av lite sallskap dagen innan var jag mycket gladare imorse nar jag vaknade. Jag har promenerat i flera timmar runt nastan hela Fort Cochi (omradet jag bor i), fotograferat massa och besokte aven ett museum! Imorgon ska jag aka till Munnar, som ocksa ar en hill station bland te-plantage och sydindiska djungler. Darifran kan man gora en tre dagars vandring till ett stalle som heter Kodaikanal, som tydligen ocksa ska vara helt fantastiskt vackert. Nu har reslusten kommit tillbaka till 100 %.

Jag, killen fran Arambol (kan inte for mitt liv komma ihag vad han heter!) och hans kompis kakade middag idag ocksa, och jag at nagot sa spannande som Pumpkin Masala! Spannande och faktiskt otroligt gott!

Jag ber om ursakt for franvaron av bilder. Hoppas pa snabb uppkoppling snarast.

Status for tillfallet: fruktansvart villradig och utan planer.

I Hampi var det sa otroligt latt att traffa pa trevliga manniskor, det gick inte en dag utan att jag pratade med ett nytt ansikte, alla var sa vanliga dar. Har i Cochin ar det val inte direkt otrevligt, men jag vet bara inte hur jag ska komma i kontakt med nagon. Det ar valdigt manga som reser i par, eller storre grupper, och det kanns lite jobbigt att springa efter nagon pa gatan och saga hej.

Igar tvingade jag mig pa tva tjejer men de var inte sa valdigt pratglada sa jag gav upp.

Att jag dessutom laste att Ooty, som jag planerat att aka till, var "forstort av turismen" funderar jag pa om det verkligen ar dit jag vill. Om jag inte aker till Ooty vet jag inte heller vart jag ska ta vagen, ett alternativ ar en jattelang tagresa tvars over till andra sidan kusten till en stad som heter Pondicherry. Men att aka tag sa langt helt ensam ar inte sarskilt lockande.

VAD SKA JAG TA MIG TILL.

Det har med att resa ensam kanns inte alltid som varldens basta ide, jag langtar efter nagon att prata med, nagon att ata middag ihop med och nagon att planera nasta destination med.

Jag forsoker att tanka positivt och forsoker sa gott jag kan att skapa kontakt med andra. Nu ska jag satta mig pa ett mysigt cafe jag var pa igar, och om det kommer in nagon som ser trevlig ut ska jag attackera dem med mitt fantastiska sallskap. Jag ska forsoka gora det basta av situationen och inte boka en biljett hem igen, vilket ar det jag kanner for att gora mest av allt.

Jag tog en nattbuss fran Hampi igar, och lyckades faktiskt sova nagra timmar i den skrangliga iskalla bussen jag lyckats boka.

Okej, jag hade visst missforstatt det har med klattringen. I Hampi praktiserar man sa kallat "bouldering", vilket ar klattring med enbart ett par skor och en madrass under sig for att dampa eventuella fall.
Hampi ar fullt av "jattebumlingar" (ar det ett vedertaget begrepp, eller ar det bara min mor som anvander detta uttryck?), dvs enorma stenar utslangda over hela bergsplatan. Dessa lampar sig utmarkt for klattring da de ar fulla av sma grepp och sprickor att satta hander och fotter pa.

Efter tre dagars klattring har jag nu valdiga problem med att skriva detta inlagg. Mina fingertoppar har i princip inget skinn kvar, mina knan ar fulla av sma sar och blamarken och traningsvarken borjar bli ganska pataglig. Hur som helst tror jag att jag har hittat min nya hobby. Klattring och yoga.
Ja, nar jag var i Arambol sa gick jag pa nagra kurser med en instruktor. Yoga, indisk morgonsol och utsikt over en oandlig horisont inramad av palmblad, det var nagot av en uppenbarelse, ett uppvaknande. Sedan dess har jag fortsatt med yoga aven har i Hampi.

Jag har i alla fall insett att klattring ar nagot jag verkligen vill fortsatta med, det ar valdigt mentalt avslappnande samtidigt som det ar fysiskt utmanande.

Har har jag aven hunnit med att besoka lite tempel, ata otroligt mycket mat, promenera bland risfalt... Fascineras av landskapet runt omkring mig, jag tror detta ar det vackraste jag nagonsin sett.

Nu maste jag springa pa toaletten da min forstoppning sedan fyra dagar tillbaka verkar slappa.

Nio dagar blev det i Arambol, fantastisk strand med nastan bara fantastiska manniskor. De europeiska charterturisterna verkar ta over mer och mer, alla hippies hade sin egen del av stranden. Jag behovde lite tid till att landa i mig sjalv och i kanslan av att vara ute pa resa, och en strand i Goa passade mig ypperligt.

Tre av alla hundra israeler visade sig vara otroligt trevliga och skrattglada manniskor, sa jag tvingade mig pa dem och fick middagssallskap varje kvall, mycket trevligt. Vi kom faktiskt sa bra overens att vi nu har rest vidare till Hampi, vilket ar en liten by mitt bland tempelruiner och bergsklattrarberg. Det ar otroligt vackert har, hela byn ligger vid sidan av jattestora risfalt och omges av fantastiska klippformationer, det ar latt att se varfor det byggts sa manga tempel just har.

Imorgon ska jag bergsklattra. Utrustningen for nagra dagar kostar ungefar 50 kr for ett par skor och sele.

Det ar sa otroligt tyst och behagligt har. En mycket uppskattad forandring nar jag varit omgiven av hogljudda rop, mopeder, tuppar som gal, hundar, rattors pip, "want to buy some thiiings madaaaaaaaam"... och sa vidare.
I natt ska jag sova pa ett hustak for 100 rupies per natt, cirka femton kronor. Hoppas jag slipper frysa till dods, det blir faktiskt ganska kallt pa natterna har. Kvallarna ar underbara, precis lagom varmt och skont svalkande efter den dallrande hettan pa dagen.
Jag har faktiskt lyckats skaffa mig en ganska fin nyans av "inte langre likblek", jag skulle nastan vilja kalla det brun.

Ah, och idag akte jag tag for forsta gangen. Det var en otroligt intressant upplevelse, och min karlek for Indien vaxer for varje minut. En annan gang ska jag skriva ett inlagg om Indien och dess trafik, for det ar nagot som aldrig kommer sluta fascinera mig.

Mina nya vanner ger mig manga skratt och intressanta samtal, men de kommer inte i narheten av er dar hemma. Ba sa att ni vet.

Det tar ungefar tio minuter att ladda upp EN bild pa bloggen, sa jag skippar det. Nu ligger det pa facebook i alla fall, skrev lite grann om varje bild och saaaaaaa.

Vad jag har gjort de senaste tva dagarna:

- atit frukost i nagra timmar varje dag
- last pa stranden i palmbladssus och vagskvalp (mitt guesthouse har massa bocker som man kan lana, hur bra som helst!)
- atit massa god mat (MASSA naan-brod, far aldrig nog!)
- traffat cirka hundra israeler

Ang. israelerna sa ar de overallt i hela indien! Det verkar vara otroligt populart att aka hit for ungdomar i min alder. Nastan alla fran Israel tjanstgor i armen nar de har slutat skolan, och sa far de massa pengar nar det ar over, vilket manga aker ut pa resa for.
Tre av hyddorna pa mitt guesthouse upptas av israeler, och lika manga i alla andra boenden langs med stranden. Igar drack jag nagra ol med ett par av dem, kommer inte ihag vad de heter men alla kommer ihag mitt namn. "Mimmiiiiiii" ropar de efter mig, och sarskilt personalen i mitt guesthouse verkar tycka om mitt namn for dar far jag hora det varje gang jag gar forbi.

Idag gick jag pa vandring i "bergen" runt om stranden, det fanns en jattevacker sotvattenssjo dar det tydligen ska vara parteeeyy imorgon fick jag hora av min nepalesiska (?) granne. Efter en mycket modosam och svettig bergsbestigning senare stod jag pa toppen av ett litet berg och kunde se flera strander bort, hela Goa ar ju en enda lang strandremsa. Dar traffade jag tva israeler till, som tydligen var kompisar med de som bor granne med mig! Sa nu ska vi ga och dricka nagra ol och lyssna pa indisk livemusik.

Ja, och jag har tagit jattemanga fina bilder idag! Men sa glomde jag kvar sladden nar jag skulle ga till cafeet. Sa imorgon kanske ni far lite bilder, om jag inte tappat minnet totalt vid den tiden.

Jag bodde en natt i Anjuna, som ar en strand precis utanfor Mapusa, en liten stad som man mest ar i for att ta nagon av alla miljarder bussar pa bussstaionen.
Tydligen sa hade jag precis missat loppmarknaden som ar varje onsdag i Anjuna, sa det var inte sa mycket folk pa stranden. Jag lag pa stranden i nagra timmar, drack en Kingfisher (indisk ol), njot av solen och lugnet. Jag hittade ett litet rum att bo i for 300 rupies per natt, vilket ar cirka 55kr. Det fanns toalett och dusch med varmt vatten, vilket inte verkar vara standard pa billiga stallen.
Istallet for AC sa var det tva stora hal i vaggen istallet, sa man vaknar latt av alla mopeder som aker runt, HELA TIDEN. Alla aker moppe.

Sen tankte jag aka ner till sodra delen, sa jag tog mig till Panjim, vilket ar Goas huvudstad. Otroligt vacker stad! Hela Goa ar en gammal portugisisk koloni, vilket fortfarande marks pa husen. Alla hus i Panjim ar jattefargglada, alla broar ar malade i flera olika farger. Jag har tagit lite bilder men den har datorn ar alldeles for seg for att kunna fora over nagat. Det var ganska hetsigt dar, och for att aka ner till de sodra stranderna skulle jag behova ta mig till tva andra stader for att byta buss vilket jag inte riktigt maktar med just nu, jag vill bara ta det lugnt.

Sa nu ar jag i Mapusa igen och ska ta mig till Arambol, en av de norra stranderna. Dar ska det vara lugnt, fullt av langhariga backpackers star det i min guidebok.

Jag tycker jattemycket om att aka lokalbuss, man kan ta sig nastan overallt for bara 10 rupies (100 rupies ar cirka 15 sek), de spelar jattehog indisk musik fran raspiga hogtalare, en kille har som jobb att trycka in sa mycket folk som mojligt och busschafforen tutar hela tiden.

Igar var jag lite dalig pa att smorja mig med solkram sa jag har brant mig i halva ansiktet och min hals svider som tusan.

Det var valdigt ensamt i Panjim, sa jag hoppas pa att hitta lite kompisar i Arambol. Om det ar ett soft stalle tanke jag stanna dar i en vecka eller mer, for att samla mig lite och kanna mig mer saker i att vara for mig sjalv, for ibland ar det lite skrammande.

Lovar att uppdatera med bilder sa snart det ar mojligt!

Tisdag var nog en av topp tre jobbigaste natter i mitt liv. Jag kom till Bombay flygplats kl12 mitt i natten, skulle ta en taxi till mitt hotell och tusen sma pojkar slet i mig for att fa mig till ''deras'' bil. Nar jag kom till mitt hotell visar det sig att det ligger cirka en timma utanfor staden, mitt bland platskjul och massa manniskor som sover pa gatan. Jag grat mig till somns (lol), vaknade nasta morgon och madde inte sa bra. Jag bestamde mig for att aka ner till tagstationen. ta ut pengar och kanske traffa nagra snalla manniskor.
Efter en timmas taxifard i GALEN trafik (i Indien gor man som sa att man bara tutar och tutar tills bilarna framfor flyttar pa sig, lite komiskt) kom jag fram, satte mig att ata pa en s.k Food court.
En kille bredvid mig sa hej, vi borjade prata och efter ungefar 15 minuter pa engelska visar det sig att han ocksa var svensk! Jag borjade nastan grata av lycka, for jag kande mig ganska uppgiven. Han skulle aka till Goa samma kvall sa jag sket i att jag redan hade betalat tva natter till pa hotellet, for det var TRAUMATISKT!!!! Sa jag akte och hamtade min vaska och satte mig pa bussen till Goa samma kvall.

Det var extremt skont att ha nagan att prata med, nastan ingen i Bombay kan engelska. Den staden ar ganska hemsk, det sover manniskor overallt pa gatorna och kakstader i vartenda kvarter. Plus att det luktar ackligt. Skont att komma darifran!
Nu ska jag ta mig till stranden och hitta nagonstans att bo, Andre (svenska killen jag traffade i Bombay) ska fortsatta vidare.

DET AR SA HIMLA SKONT ATT SLIPPA FRYSA!

Om lite mer än fyrtioåtta timmar så verkar det som att jag kommer sitta på ett flygplan på väg till Mumbai.

Sedan jag kom hem från Oslo i torsdags har jag ströpackat ungefär en grej varje dag. Vilket betyder att jag nu har cirka fyra föremål i min ryggsäck. BRA DÄR.

Jag tror det är så att jag börjar bli lite rädd, och att jag fastnar i spiraler av negativa tankar som leder mig in i ett komaliknande tillstånd under täcket.
Helt ensam, i en stad med nästan tretton miljoner invånare, är vad jag kommer att vara min första vecka i Indien. Lösningen på detta är helt enkelt att bara sluta tänka på det, vilket är lättare sagt än gjort då jag har en tendes att snurra in mig och gotta ner mig i alla tänkbara scenarion och problem som kan komma att uppstå, spärra upp ögonen helt för mig själv på grund av fasa för allt hemskt som kanske kan hända.
För att i nästa stund skratta faran rakt i ansiktet, inse hur idiotiskt jag beter mig och händer det så händer det, det finns liksom inte så mycket man kan göra mer än att bara flyta med, haka på och låta allting ha sin gilla gång.

I svaga stunder tänker jag att det här inte är något för mig, att jag egentligen faktiskt vill fortsätta klampa på i gamla nedslitna skor. Att jag längtar efter att få äta fryspizza, veckohandla på Coop och skriva upp mina timmar på jobbet.
Nu tror jag att detta enbart beror på att jag inte jobbat på 10 dagar och känner rastlösheten komma krypande.

Så, vilken tur att jag om inte alls så länge kan vinka adjö åt halsduken jag bott i under flera månader, inta min plats på flyget, lyssna på den här låten och låtsas att världen under mig brinner.

Funderar på att gå till frisören snart. Hoppas indier är bra på att klippa hår.

För övrig var det SJUKT svårt att få till det där leendet, och det blev inte ens rätt utan jag ser mest psykotisk och väldigt svettig ut (sistnämnda sant, första... kanske?).

Jag flänger hit och dit, papper hit och dit, och bockar av saker på alla mina hundra tusen listor... Ingen rast och ingen ro, som man säger.

Jag är tillbaka från Oslo och jobbiga avsked, som jag gruvat mig för alldeles för länge. Jag trodde nästan inte att den dagen skulle komma, men så plötsligt var det dags och det var väl inte direkt det roligaste jag gjort. Hur som helst så kommer jag ju tillbaka, förr eller senare. Nu är det i alla fall över och jag kan glädjas åt det här på riktigt, vilket kanske är på tiden.

Och knyttet sörjde efteråt och tänkte, jag var dum,
när jag lät regn och mörker flytta in i mina rum.
Men vem ska trösta knyttet med att samma dag han flytt,
blev huset fullt av nya, mycket lyckligare knytt.

Köket i Onsala hälsar god morgon med världens största kaffekopp. Den största lyxen för mig just nu är att göra mitt kaffe med färskmalda bönor och dricka det i lugn och ro utan att behöva stressa till jobbet.

Stressen idag består istället av bankrelaterade händelser. Rekommendationen från banken var att resa med tre olika kontokort, varpå jag beställde två stycken nya. Jag satte mitt guatemalska rättvisemärkta kaffe i vrångstrupen när min inkorg idag mötte mig med orden "Har du glömt att skriva under ditt e-avtal?"
Jag hetsåt ett par äggmackor, hetsdrack ännu mer kaffe och hetsvilade ett tag på soffan men oron gnager lika mycket som innan.
Det enda jag kan hoppas är att det nu hinner fram i tid till avfärd. Det finns en stor sannolikhet att jag kommer tappa bort mitt befintliga bankkort i Indien. Om detta skulle inträffa kan man ju påstå att jag är ganska körd, så ett par extra säkerhetslinor hade inte suttit fel.

"Allt löser sig" har varit min devis under ganska många år så att upprepa detta mantra hundra gånger för mig själv är vad jag sysslar med just nu.

Jag har tillfälligt landat i Sverige, dumpat av alla grejer jag lyckats samla på mig och redan tidigt imorse var jag på Skatteverket och fyllde i massa papper. Heja mig!
Sen köpte jag snus för TRETTIO KRONOR HALLÅÅÅÅÅÅÅ WOWHWOWOWOHOHOAAA.

Jag har hundra flyttkartonger plus ett antal väskor som jag måste sortera och kategorisera, jag måste börja packa min ryggsäck med allt jag använda i sex månader framöver, jag måste ännu en sväng på Skatteverket för att lämna in försäkringspapper och även en gammal skattedeklaration som jag självklart lyckades göra fel på.
Däremellan ska jag en tur tillbaka till Oslo för att hämta ut mitt visum som inte hann bli klart innan jag åkte.

Jag längtar till att få komma fram, hitta mitt hotell, lägga mig sängen och lyssna på Indien, vakna på morgonen och dricka kaffe på ett indiskt kafé.

Oroar mig över småsaker så som; vilka skor ska jag ha på mig när jag reser, kommer batteriet på ipoden att räcka länge nog, hur smakar egentligen indiskt kaffe...?

Om tre dagar är mitt boende inte längre mitt. Om tre dagar styr jag min kosa mot Sverige för att förbereda all underbar pappersexercis och försäkringar. Således borde jag ju då vara beredd på att flytta härifrån, typ packat ner i alla fall en tröja och någon bok.
Nä, så kul ska vi inte ha det!
Istället har jag intagit sänglänge så fort jag kommit hem från jobbet, så som det anstår en professionell uppskjutare. Det blir lite svårare att somna varje kväll, för jag vet att det är så mycket jag borde göra vilket leder till timslånga debatter i mitt huvud om varför, hur och vad.

Idag var för övrigt min sista dag på jobbet, jag fick en jättetjock bok om Indien (909 sidor på norska, något att bita i under min 15 timmars flygresa) och en grej att hänga på väskan så man inte tappar bort den.

Saker och ting börjar dra ihop sig.
Det känns så här:
- nervöst
- ledsamt
- pirrigt

Ja, och även något i stil med "vad fan har jag gett mig in på egentligen".



NÅGOT ATT BITA I HÖHÖHÖHÖHÖ

Den här våren upplevde jag min första riktiga hjärtesorg.

Efter många vakna nätter och långa perioder av apatisk melankoli kom jag ut på andra sidan, och insåg att jag behövde ett såkallat miljöombyte.
Efter många om och men satt jag tillslut där med en flygbiljett till Indien och kände att jag kanske äntligen var på rätt spår och att det faktiskt fanns hopp om livet.

Idag har det där bleknat bort till nästan ingenting. Nu värker det i hjärtetrakten av helt andra anledningar.
Hur som helst har jag fortfarande den där flygbiljetten, och mitt i processen med att skaffa mig ett indiskt visum, så jag kan inte riktigt vända tillbaka och ångra mig.

Om jag inte skulle åka hade jag antagligen fallit tillbaka i gamla spår och hamnat i det där robotliknande halvmänskliga tillståndet igen, så den här resan är antagligen för det bästa.

I vilket fall som helst, så längtar jag så jag nästan går sönder efter att inte behöva sova i långkalsonger och tjocktröja vareviga natt och att slippa ha genomfrusna händer och fötter dygnet runt.

Det som oroar mig mest är att jag måste sluta snusa. Ja, och det faktum att jag är vänsterhänt, och i Indien är vänsterhanden din smutsiga toaletthand.

Det är som det är och det blir som det blir.