Hur allt slutade
Om att komma tillbaka.
Om att komma bort.
Om att komma hem.
Att kliva ur flygplanet på Landvetter och vara omgiven av rågblonda blåögda skandinaver som är väldigt måna om sin personliga sfär och sin rätt att utfärda kritiska blickar, en Pressbyrå-kiosk där jag kunde köpa snus med mitt Visa-kort, en pappa som såg nästan likadan ut som när jag for.
Det kan vara något av det märkligaste jag varit med om, inser jag såhär i efterhand.
Med ett kollapsat tarm-och immunsystem tillbringade jag en vecka i sängen, då och då kravlandes ner till köket för att äta majsgröt och kokt potatis. Besviken på mig själv för att jag inte lyckades se bortom mina fysiska problem och trampa runt på indisk jord i ytterligare en månad, men trots allt ganska lättad över att få vara hemma och bli omhändertagen.
Det tog ytterligare en vecka för att min själ skulle hinna ikapp mig och huvudet att sluta snurra från alla tusentals intryck som behövdes sorteras in i respektive sinneskategori.
Indien känns så avlägset men ändå så nära. Min upplevelse ligger alltid nära mig i hjärtat och i tankarna, och dagligen påminns jag fortfarande om vad jag lärt mig av tre månader på egen hand i ett land så olikt Sverige som man kan komma. Jag blickar tillbaka på mina minnen och de tankar jag tänkte där, tankar som behövde tänkas för att få lite perspektiv på sakernas tillstånd.
Ibland tror jag mig vara en ny människa, men inser att det inte stämmer. Det är bara så att jag är mer utav mig själv.
Om två dagar flyttar jag hem till mitt kära Oslo, min kära sambo och lägenheten. Till livet så som det bör vara, Oslo i ett somrigt Norge, med människor jag tycker om.
Hur blir det i vinter? Jag kommer antagligen att längta bort, längta tillbaka och vilja upptäcka nya platser där solen alltid skiner. Detta ligger dock längre bort i tiden än nästa vinter då sådana extravaganzer kräver ett fett sparkonto vilket jag inte längre har.
Jag saknar friheten i att allt jag behöver ryms i en dammig 40-liters ryggsäck, jag saknar att känna värme från både sol och människors varma leenden, att inte veta var jag kommer sätta ner min fot nästa dag och känna euforin av att vara på väg mot nya städer, upptäckter och vänskaper.
Men gu va de e gött å va hemma. Trots allt.
Om att komma bort.
Om att komma hem.
Att kliva ur flygplanet på Landvetter och vara omgiven av rågblonda blåögda skandinaver som är väldigt måna om sin personliga sfär och sin rätt att utfärda kritiska blickar, en Pressbyrå-kiosk där jag kunde köpa snus med mitt Visa-kort, en pappa som såg nästan likadan ut som när jag for.
Det kan vara något av det märkligaste jag varit med om, inser jag såhär i efterhand.
Med ett kollapsat tarm-och immunsystem tillbringade jag en vecka i sängen, då och då kravlandes ner till köket för att äta majsgröt och kokt potatis. Besviken på mig själv för att jag inte lyckades se bortom mina fysiska problem och trampa runt på indisk jord i ytterligare en månad, men trots allt ganska lättad över att få vara hemma och bli omhändertagen.
Det tog ytterligare en vecka för att min själ skulle hinna ikapp mig och huvudet att sluta snurra från alla tusentals intryck som behövdes sorteras in i respektive sinneskategori.
Indien känns så avlägset men ändå så nära. Min upplevelse ligger alltid nära mig i hjärtat och i tankarna, och dagligen påminns jag fortfarande om vad jag lärt mig av tre månader på egen hand i ett land så olikt Sverige som man kan komma. Jag blickar tillbaka på mina minnen och de tankar jag tänkte där, tankar som behövde tänkas för att få lite perspektiv på sakernas tillstånd.
Ibland tror jag mig vara en ny människa, men inser att det inte stämmer. Det är bara så att jag är mer utav mig själv.
Om två dagar flyttar jag hem till mitt kära Oslo, min kära sambo och lägenheten. Till livet så som det bör vara, Oslo i ett somrigt Norge, med människor jag tycker om.
Hur blir det i vinter? Jag kommer antagligen att längta bort, längta tillbaka och vilja upptäcka nya platser där solen alltid skiner. Detta ligger dock längre bort i tiden än nästa vinter då sådana extravaganzer kräver ett fett sparkonto vilket jag inte längre har.
Jag saknar friheten i att allt jag behöver ryms i en dammig 40-liters ryggsäck, jag saknar att känna värme från både sol och människors varma leenden, att inte veta var jag kommer sätta ner min fot nästa dag och känna euforin av att vara på väg mot nya städer, upptäckter och vänskaper.
Men gu va de e gött å va hemma. Trots allt.
Kommentarer
Trackback
