Om en resa

Ensamheten.
När den kryper på sådär oväntat, ger mig en käftsmäll och skrattar mig rått rakt upp i ansiktet. Det är plågsamt att ligga utsträckt på soffan, måste skynda mig in till mörkret, sängen, ansiktet i kudden och ångesten i magen.

Vad gör man då?

Gråter en skvätt, trär på sig hörlurarna och lyssnar på muntra gubbar så som Nick Cave och Tom Waits, väntar ut känslorna och tomheten. Snusar sönder läppen.
Snart skrattar jag åt hur lättpåverkad jag är.

Två händer håller hårt i varandra, blickar fulla av kärlek och glädje, leenden som bara två älskande kan dela. Sådant som jag inte får uppleva men ser på varenda promenad genom stan.

Men hallå. Jag har min egen hand att hålla, jag kan möta min egen blick i spegeln och älska mig själv minst lika mycket som någon annan.
Tji fick du, tvåsamheten.