Om en resa

Om lite mer än fyrtioåtta timmar så verkar det som att jag kommer sitta på ett flygplan på väg till Mumbai.

Sedan jag kom hem från Oslo i torsdags har jag ströpackat ungefär en grej varje dag. Vilket betyder att jag nu har cirka fyra föremål i min ryggsäck. BRA DÄR.

Jag tror det är så att jag börjar bli lite rädd, och att jag fastnar i spiraler av negativa tankar som leder mig in i ett komaliknande tillstånd under täcket.
Helt ensam, i en stad med nästan tretton miljoner invånare, är vad jag kommer att vara min första vecka i Indien. Lösningen på detta är helt enkelt att bara sluta tänka på det, vilket är lättare sagt än gjort då jag har en tendes att snurra in mig och gotta ner mig i alla tänkbara scenarion och problem som kan komma att uppstå, spärra upp ögonen helt för mig själv på grund av fasa för allt hemskt som kanske kan hända.
För att i nästa stund skratta faran rakt i ansiktet, inse hur idiotiskt jag beter mig och händer det så händer det, det finns liksom inte så mycket man kan göra mer än att bara flyta med, haka på och låta allting ha sin gilla gång.

I svaga stunder tänker jag att det här inte är något för mig, att jag egentligen faktiskt vill fortsätta klampa på i gamla nedslitna skor. Att jag längtar efter att få äta fryspizza, veckohandla på Coop och skriva upp mina timmar på jobbet.
Nu tror jag att detta enbart beror på att jag inte jobbat på 10 dagar och känner rastlösheten komma krypande.

Så, vilken tur att jag om inte alls så länge kan vinka adjö åt halsduken jag bott i under flera månader, inta min plats på flyget, lyssna på den här låten och låtsas att världen under mig brinner.