Om en resa

Den här våren upplevde jag min första riktiga hjärtesorg.

Efter många vakna nätter och långa perioder av apatisk melankoli kom jag ut på andra sidan, och insåg att jag behövde ett såkallat miljöombyte.
Efter många om och men satt jag tillslut där med en flygbiljett till Indien och kände att jag kanske äntligen var på rätt spår och att det faktiskt fanns hopp om livet.

Idag har det där bleknat bort till nästan ingenting. Nu värker det i hjärtetrakten av helt andra anledningar.
Hur som helst har jag fortfarande den där flygbiljetten, och mitt i processen med att skaffa mig ett indiskt visum, så jag kan inte riktigt vända tillbaka och ångra mig.

Om jag inte skulle åka hade jag antagligen fallit tillbaka i gamla spår och hamnat i det där robotliknande halvmänskliga tillståndet igen, så den här resan är antagligen för det bästa.

I vilket fall som helst, så längtar jag så jag nästan går sönder efter att inte behöva sova i långkalsonger och tjocktröja vareviga natt och att slippa ha genomfrusna händer och fötter dygnet runt.

Det som oroar mig mest är att jag måste sluta snusa. Ja, och det faktum att jag är vänsterhänt, och i Indien är vänsterhanden din smutsiga toaletthand.

Det är som det är och det blir som det blir.